Chock och kriser går igenom olika faser, det har man fått känna på nu. De första timmarna hemma var man själv så liten. Ville bara bli kramad i någon trygg famn. Det var ju inte "bara" vår lilla familj som var drabbade. Stackars våra föräldrar, dubbel sorg. Sorg och oro för sitt barnbarn men också för sitt egna barn. Vad hade vi gjort utan er alla, föräldrar, syskon, släkt och vänner? Hoppas ni förstår hur mycket ni betyder!
Ganska tidigt brottades jag med att acceptera situationen. Genom jobbet på särskolan vet jag hur viktigt det är, men visst, det är inte samma sak att vara där själv. Jag var livrädd, vem skulle jag bli? Skulle jag en social människa stänga in mig och bli helt förändrad? De första veckorna ville jag knappt inte gå ut. Känslan av att alla i lilla "hålan" visste och undrade, vi som stod där som frågetecken och inte kunde svara på någonting. Det var jobbigt.
De första veckorna gick tankarna att snart kommer provsvaren och då får vi veta, då kan vi gå ut. Så blev det inte. En sak man förstått är att det tar tid att få provsvar, minst två veckor varje gång. En fruktansvärd vänta för de som söker en förklaring. När väl svaren kom blev ingen klokare för det. Efter ett tag sa det stopp inom mig. Jag kände att det fanns två alternativ, öppna dörren eller dra täcket över huvudet. Jag är i dag så väldigt glad att jag valde det första. Även om jag då kände mig mest ensam i hela världen var det dags att samla ihop sig för att då och då bryta ihop men ändå gå vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar