Första EP-anfallet

Den 19/10 var det dags att för första gången åka ambulans. För första gången ringa 112 för sin egen familjs skull. Finns det då något värre när signalerna går fram en efter en utan att någon svarar? Inte klokt! När SOS till slut svarade dröjde det inte länge förrän ambulansen kom.
Calle hade sitt första synliga epilepsianfall. Hade precis tagit honom till skötbordet för att byta på honom. Det där jäkla skötbordet, där vill man knappt vara igen. Det är där allt händer känns det som. Calle sprallade med benen, plötsligt skrek han till för en sekund och ”frös” kroppen i fosterställning. Med händerna hårt knutna och med stirrande blick låg han där i några sekunder. Det hela upprepades 4-5 gånger sedan var han som vanligt igen.Vi visste att detta kunde hända eftersom vi avlutat medicineringen mot epilepsin då vi inte sett några kramper. När man tar medicinen Fenemal är risken stor att man blir väldigt trött och slö. Därför ville varken vi eller läkare att han skulle ha den om han inte behövde.

Vi undrar vad det är med Calle. Ja, det har vi väl gjort i i snart ett år. Men just nu handlar det om han sätt att titta med ögonen. Från den dagen vi slutade med Fenemalen har hans ögon blivit mer och mer annorlunda. Hans ögon stirrar som aldrig förr, även när han är avslappnad. Ser nästan läskigt ut. Har det öppnat sig en ny värld för honom eller är det så mycket störningar i hjärnan som gör att ögonen spärras upp på detta sätt? Ska han få nya anfall? Hur mår han? Mår han bättre av att få medicin trots allt? Frågorna är många…man kan inte slappna av precis.