Efter bara några timmar efter att vi kommit hem från CSK ringde en sköterska och berättade att vi fått tid i Lund för MR-röntgen redan samma vecka. Inget som var väntat, det skulle ju dröja tre veckor hade man sagt. Är helt säker på att hur lång en väntan kan va, många gånger beror på vilken läkare som håller i trådarna. Nu gick det snabbt! Känslorna åkte berg o dalbana i kroppen, nu skulle man verkligen få svar på de frågor man gått och burit på en hel sommar.
Den 28 augusti gick vi in genom dörrarna till barnsjukhuset i Lund och till neurologiska avdelningen där vi skulle stanna över natten. Bara att komma till detta sjukhus och se alla andra som av någon anledning var där, är ett minne som alltid kommer att följa med. För Calle väntade nu sövning, hudbiopsi, ögonundersökning m.m.
För första gången skulle Calle sövas. Kvällen innan vi åkte till Lund hade han missat en måltid och var så svårväckt att det var obehagligt. Det spelade knappt någon roll vad vi gjorde för att väcka honom, han bara slog upp ögonen och somnade igen. Därför kändes det extra skakigt att tänka på att han skulle sövas ner några timmar. Till slut var det ändå dags. Narkosläkare tog hand om oss och förberedde oss på bästa sätt. Själva sövningen var inte så obehaglig eftersom Calle redan sov när narkosmedlet spred sig i hans kropp. Värre var det att lämna vår älskade lille kille där på britsen och gick tillbaka till avdelningen, med filten hårt i handen. Efter att gått runt på gatorna kring sjukhuset och försökt få tiden att gå, fick vi äntligen beskedet att allt gått bra och att Calle var på väg att vakna. Det var skön känsla när vi fick komma in och se honom vaken och ganska pigg igen.
Väntan, väntan och väntan. Har aldrig upplevt att man kan må så dåligt av att behöva vänta på något. Kl.14.00 skulle vi träffa läkaren för att få besked om MR-svaren. Han var försenad. I en och en halv timme satt vi och bara stirrade ut genom fönstret. Fattar inte hur man bara kunde slå ihjäl den tiden i ett litet rum. Efter en lång väntan var det då dags att få domen. Har ni blivit något klokare? Det var mina första ord. Ja...Det man sett var att Calles vita substans i hjärnan inte var så utvecklad som ett sex månaders barns ska vara. I hjärnan finns grå och vit substans, den gråa är datorn och den vita är sladdarna där allt ska kopplas. Den vita substansen fanns det för lite av, vad det berodde på fanns det inget svar på.
En chock, en bekräftelse, oro, rädsla, ilska, känslorna var många. Bilresan hem var lång och tyst. Väl hemma brast allt. Hur kunde detta hända?!
Hösten -91 klev jag inom neurologdörrarna för första gången med min 9 månaders son. Sonen skulle få en shunt inopererad. Förstår precis det du beskriver i dina känslor här. Var exakt samma sak för mig o min dåvarande man. Det svåra när man lämnar sitt barn o går, väntan, fördriva tiden i lilla rummet o atmosfären där. Lättnaden när allt är klart o man håller i sin bebis igen...
SvaraRadera