Jag är nu hemma med Alice vilket känns bra trots allt. Konstigt, känns nästan som förr när vi bara hade henne. Hemska tanken kommer smygande som man får dåligt samvete för. Det är nästan skönt om man skulle kunna vrida tiden tillbaka. Ett liv med bara Alice och utan massa andra bekymmer, oro, sorg, ilska och allt annat som ingår i denna känslostorm. Men en tom säng, inget matande tar en tillbaka till verkligheten även om man ibland helst skulle vilja fly den. Helst vill man dela på sig för att kunna vara med båda sina barn, men det är ju så klart omöjligt. På något sätt känns det som detta inte är något konstigt för Alice. Sjukhusbesöken har varit många sedan Calle föddes. En sak är säker, Alice är fantastisk!
Gustav har sovit med Calle på sjukan. Han som en gång hade värsta sjukhusskräcken har blivit tvungen att vänja sig. Inte för att han älskar att vara på denna plats men det är konstigt hur man på något sätt ändå vänjer sig. Jag och Alice har varit och hälsat på. Det kändes bra att Alice fick vara med och se lite vad som händer. Efter att ha träffat alla underbara sköterskor kan hon inte vara alltför negativ till detta ställe. Vilka människor, verkligen rätt personer på rätt plats!
Calle hade ett mindre anfall och fick Stesolid en gång till. Det gjordes sedan ytterligare ett EEG vilket inte visade på mer aktivitet, snarare tvärtom. Kan Stesolid påverka ett EEG? Svaren är olika, men jag tror att det gör det. Det borde vara en rimlig förklaring om det nu finns några sådan när det gäller Calle…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar