1 år

Det är nu ett år sedan vi var i Lund och fick beskedet att något inte stod rätt till med vår älskade Calle. Den absolut värsta dagen i mitt liv, en dag fylld av panik och ångest. Nu ett år senare har vi varit med om mycket som man inte trodde man själv skulle uppleva, något som händer alla andra och inte en själv. Hösten 2011 var en känslofylld berg och dalbana med ep.anfall och sjukhusbesök. Även om det nog aldrig kommer kännas som förut så har vi under våren hittat in i någon sorts vardag igen. Visst kommer det stunder då livet känns kämpigt och rent av skit. Det är ändå skönt att kunna vara lite mer närvarande igen, både som familj och bland vänner. Man har insett att man klarar av ganska mycket trots allt och det är skönt att man inte gör denna resa ensam på alla sätt och vis.

Calle är nu 1,5 år och vad det gäller hans utredning känns det som läkarteamet står på ruta ett. Efter alla utredningar hittar man inga svar, det man gör är att utesluta sjukdom efter sjukdom. Det gäller att vara glad för att Calle finns hos oss men vi vill ha en förklaring. Tanken har kommit att söka oss utomlands, frågan är var?

Båtutflykt

Idag var det premiärtur i mormor och morfars båt och allra första båtturen för Calle:)
Ikväll var det dags att hoppa i farfars båt igen för att ta oss ut till lugnet på Hanö. Dags för riktig avkoppling!

Semestertripp

Äntligen kom vi iväg till Astrid Lindgrens värld! Var nervös in i det sista att vi skulle få avboka av någon anledning. Denna sommaren skulle det bli av! Två mysiga dagar i sagovärlden och sedan bar det av till vänner i Oskarshamn:)

Storasysters tankar

Resan med Calle är en resa för alla som finns runt honom, inte minst för storasyster Alice. Att Calle är sjuk är hon så väl medveten om, då vi aldrig hållit henne utanför vad som hänt och och händer kring honom. I sina rollekar har hon troligtvis bearbetat en hel del och hon har inte visat på några större funderingar. Alice ser att Calle inte utvecklas som de friska barn som finns runt omkring henne och den senaste tiden har hon gett uttryck för hennes tankar mer än tidigare.

"Mamma, kommer Calle alltid finnas i vårt liv?"

"Varför är Calle sjuk?"

"Jag tycker inte om att Calle är sjuk, jag tycket det är ledsamt."

Det är skönt att hon vågar säga dessa ord men det känns också väldigt ont. Samma funderingar som Alice nu har, är de som jag själv bar på för snart ett år sedan. Ibland kommer hemska tanken tillbaka om att Alice skulle bli ensam och det kryper i hela kroppen. Jag försöker skaka av mig denna tanke när den kommer och fokusera på det viktiga, här och nu. En sak är säker, Alice älskar verkligen sin lillebror. Hon vill honom så väl och säger de finaste orden hon kan.

"Calle, du är den bästa lillebror jag någonsin sett i hela mitt liv". 

Sommar

Några festivaldagar har passerat och vi har varit ute en hel del. Cykelvagnen är fantastisk!
Det känns verkligen så skönt att kunna ge sig iväg utan att dra den vanliga vagnen in och ut i bilen.

Efter de fartfyllda dagarna kom äntligen två dagar med sol, efterlängtat kan man säga! Några timmar i Tredenborg för oss tjejer och igår blev det en dag på Hälleviksbadet. Calle verkade lagom road av värmen. Han sov mest och var inte så pigg på att slå upp de stora blå i det starka ljuset. Syrran och hennes kompis var det  mer fart på, de flög runt som virvelvindar mellan bassängerna och rutschkanorna. Hoppas det kommer fler soliga dagar, för en dag i solstolen lite då och då mår man inte sämre av!

Vägen till ett ståskal

 

Calle har idag gjort sin andra avgjutning till sitt ståskal. Inget som 

verkade allt för jobbigt  för honom, tvärtom =)