Oro

I tre dagar har Calle inte varit sig riktigt lik, mycket tröttare och inte alls så stark som en vecka tidigare. Glädje och hopp blev till sorg och oron över att Calles tillstånd börjar gå tillbaka kommer upp i tankarna igen. Jag orkar inte höra fler som varje gång någon som i all välmening säger "Så snäll  han är", "Har han precis vaknat?" "Han ser lite trött ut".  Varför säger jag då inte som det är, det vet jag inte. Du skulle bara veta tänker jag istället. Jag klandrar inte de som säger så, det kunde kanske lika gärna varit jag, men det svider.
I mina tankar finns Calles lilla hjärna som så många gånger förr. Hur stor är skadan egentligen? Han sitter där med sina stora fina blåa ögon och tittar. För en kort stund på mig tycker jag, men sedan ut i tomma intet. Vad ser han? Vad kopplar han? Fick han syrebrist när han blev sjuk 1,5 dygn gammal? Läkarna säger att han andades men vet inte vad man ska tro...
Det är så fruktansvärt slitsamt att inte veta. När jag tidigare fått missfall såg man tjocka magar och barnvagnar överallt. Nu, nu ser man rullstolar och andra hjälpmedel överallt. Man flyttar hela tiden ribban om vad som är det värsta som kan hända Calle. Det är verkligen en kamp mellan hopp och förtvivlan och det är väl så att hoppet är det sista som lämnar en människa?

Jag är så glad att jag tog det där svåra steget ut till föräldraträffen efter sommaren. Visste att det skulle bli smärtsamt att se alla andra barns utveckling. Inte för att man inte unnade dem den, utan för att vi trots allt saknade den. Jag känner att jag har igen mitt "steg ut" nu och har vänner som är förstående och beter sig som vanligt. De finns där och hjälper oss att leva så vanligt liv som möjligt. Tack för det!