Den lille killen som senare fick namnet Calle hade inte slagit upp sina ögon. Han var en trött och ganska tagen liten krabat. Under 12 timmar åt han knappt ingenting och oron kom och gick. Bebisar har reserver att använda sa man och prover visade bra. Sakta men säkert började Calle äta och ingen var gladare än jag.
Det var dags att byta blöja och vi närmade oss skötbordet. Denna lille kille gjorde inte mycket väsen av sig så när det plötsligt kom ett litet skrik var det bara skönt att höra. Jag lyfte upp honom och la honom på skötbordet. Lossade blöjan och tog tag i de små benen. De små benen var helt lealösa! Jag lyfte upp honom och skakade på honom, det var som att hålla i en trasa. En grå trasa...
Jag skrek på hjälp och sköterskorna tog snabbt tag i honom. Ingen kontakt! Läkare kom direkt och genom en dimma tog vi oss fram genom sjukhusets korridorer och hissar till Neonentalavdelningen.
Jag satt där och såg hur läkare och sköterskor stack och satte in slangar i det lilla livet. Så blek, så grå och så kall, 34,5 grad...Det är kört tänkte jag, det är kört...
Efter ett tag kom Gustav och tillsammans satt vi och tittade på vår lille kille som låg där i sin värmesäng. Det var ju inte så här det skulle bli...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar