Följetongen fortsätter. Det har nu gått 15 månader sedan vi lämnade in en ansöka till kommunen om bostadsanpassning. I våra huvuden snurrar det och har gjort ett bra tag. Hur kan vi få det så bra som möjligt för Calle, assistent och för oss som familj? Vårt önskemål om att få bygglov känns väldigt långt borta och de flesta ställer sig väldigt frågande till detta beslut. Inte ens en ombyggnad av carport och förråd är aktuellt. Just nu är det bara en större toalett som är i fokus och lösningen är då att ta yta av vårt sovrum till toaletten, vårt sovrum som idag är på 13,5 kvm. Nu är en ny ansökan om bostadsanpassning inskickad, vad det kommer att leda till vet vi inte.
Ett enplanshus, inte ett endaste trappsteg och en tomt där det finns möjligheter, men svaret är tydligen NEJ. Om vi skulle få det godkänt och sedan flytta från huset kommer en ny familj få mer yta än vad någon annan skulle haft rätt till. Har också fått förklarat för oss att det är olika regler för olika kvarter och områden. Det gör ont och jag blir förbannad att det är just det som är avgörande för vår framtid, att vi helt enkelt valde fel kvarter. Det gör mig inte mindre förbannad och sårad hur och var en del väljer att ta samtalen med oss. Det måste finnas bättre tillfällen än att prata med oss på en restaurang, en fredagskväll, en kväll då vi kommit iväg för att ha en bra kväll tillsammans. Hur tänker man då? Tänker man överhuvudtaget? Det finns regler, jag vet. Men för inte så länge sedan var det någon som uttryckt sig att man måste se till det enskilda fallet och vad är detta då? Att tro att jag vill lyssna på kommentarer från de som faktiskt avgör vår framtid i vårt hus tror fel. Det är inte det jag vill höra, ännu mindre en fredagkväll. "Jag tänker på er", ja du, det är det många som gör, men i detta fallet är det inte en tanke som räcker.
Ett enplanshus, inte ett endaste trappsteg och en tomt där det finns möjligheter, men svaret är tydligen NEJ. Om vi skulle få det godkänt och sedan flytta från huset kommer en ny familj få mer yta än vad någon annan skulle haft rätt till. Har också fått förklarat för oss att det är olika regler för olika kvarter och områden. Det gör ont och jag blir förbannad att det är just det som är avgörande för vår framtid, att vi helt enkelt valde fel kvarter. Det gör mig inte mindre förbannad och sårad hur och var en del väljer att ta samtalen med oss. Det måste finnas bättre tillfällen än att prata med oss på en restaurang, en fredagskväll, en kväll då vi kommit iväg för att ha en bra kväll tillsammans. Hur tänker man då? Tänker man överhuvudtaget? Det finns regler, jag vet. Men för inte så länge sedan var det någon som uttryckt sig att man måste se till det enskilda fallet och vad är detta då? Att tro att jag vill lyssna på kommentarer från de som faktiskt avgör vår framtid i vårt hus tror fel. Det är inte det jag vill höra, ännu mindre en fredagkväll. "Jag tänker på er", ja du, det är det många som gör, men i detta fallet är det inte en tanke som räcker.
