Tårar

Tårarna rinner, dom rinner både på mig och på dig. På dig rinner dom nog mest för att du tar i så hårt när du hostar och hela din kropp stannar upp att andas emellanåt. På mig rinner dom för att jag så hjälplös där jag sitter med dig i min famn. Inhalera, inhalera, inhalera...jag har lust att bara slänga dessa j....a saker rätt in i vägen, orkar inte se dom mer. Tårarna rinner för att jag är så ledsen för allt men just nu mest för att du aldrig får vara frisk från virus och infektioner. Jag kommer på mig själv att jag ber, ber om att du ska få slippa rossla. Jag önskar att du ska få andas lugnt och vara fri från slem och i första hand inte bli fri från din sjukdom. Så konstigt...

Det finns en oro inom mig för hur mycket din lilla kropp orka. En rädsla för att din kropp blir sämre och att det är därför du är rosslar och är infektionskänslig. Jag vet inte vem jag ber eller vem jag pratar till. Jag vill bara att det ska finnas någon där som lyssnar och kan hjälpa dig. Att ha någon att be eller berätta sina önskningar till är kanske ett sätt att tro och hoppas på något. Samtidigt har jag svårt att förstå varför en del saker i världen ser ut som den gör. Vad är det för mening med att barn far illa eller blir sjuka? Jag ska försöka ta vara på dagarna, njuta av att du överlevde livskampen 1 1/2 dygn gammal. Men försöka se meningen i det här, det kommer jag nog aldrig kunna göra att göra...