AKKAplatta

I fredags var det premiär för Calle att köra akkaplatta. Ganska ovetande om hur detta skulle gå till steg vi in i ett av träningsrummen på habiliteringen. Där på golvet stod hans arbetsstol fastspänd på plattan. På golvet satt ett tejp fast som skulle fungera som en vägbana. Varje gång Calle tryckte ner en stor knapp kopplad till plattan skulle han köra längs tejpet. Herregud! Hur hela världen skulle Calle kunna förflytta sig själv på det här sättet?

Calle verkade till en början lika fundersam som jag men plötsligt började han veva med sina ben. Plattan som var placerad så att Calle skulle kunna köra med foten fick sig några sparkar och plötsligt hände det, Calle körde själv!

Alla som ser på foto och filmer från denna stund delar nog inte den känslan som fanns i rummet just då. "Stackars Calle som har så stora funktionsnedsättningar", "Fy vad hemskt","Vad är det för liv?" Just sådana tankar kunde jag själv tänka innan och kan väl fortfarande göra när det ibland känns jobbigt. Men just då i rummet på habiliteringen kände jag bara glädje, glädje över att Calle faktiskt kunde göra något på egen hand. Hur medvetet han gjorde det är det ingen som riktigt vet, men bara låt oss tro att han ville framåt och att han förstod hur han skulle göra.
Likt samma känsla som när ett barn tar sina första stapplande steg på sina ben, så tog Calle sina första stapplande steg på sitt egna speciella sätt, underbart!