Två skitnätter

Det är söndagkväll och efter påskledigheten ska man nu vara utvilad, men så känns det inte. Efter en vecka som började så bra med pigga och glada barn så har de två senaste nätterna varit så tröttsamma. Calle har återigen blivit rosslig, haft svårt att andas och har nu feber. Antal timmars sömn är lätträknade och det känns både i knoppen och kroppen.

Jag kom på mig själv hur jag tittade på Calle där han satt i sin arbetsstol. Mycket tystare och mycket mer frågande i blicken, tittade han på mig. Hallå, ser du mig? Ser du att jag är ledsen och att tårarna rinner? Förstår du? Jag var och är så arg och ledsen. Innerst inne också orolig över hur det ska sluta. Hur många infektioner orkar du med? En rädsla börjar komma för att vi en dag inte ska kunna vara ute bland folk på grund av att du kommer vara hyperkänslig för infektioner.

"Aldrig får du vara frisk!", sa jag. I andra stunden kom jag att tänka på betydelsen av mina ord. "Aldrig får du vara frisk". Just då när jag sa det, var det en liten löjlig förkylning jag menade och inget annat. Tänk att det är just förkylningarna jag sitter och bryter ihop över. Ja, i grund och botten är det ju egentligen inte det, men det är just dessa infektioner som blir mest påtagliga. Det är de som gör att vi inte kan försöka leva ett "vanligt" liv och det är de som gör att jag själv inte får sova ordentligt. I dag får det bli en bryta ihop dag...