LSS

Det första steget är taget, vi har haft vårt första möte med en LSS-handläggare från kommunen. Att det någon dag blir dags att be om hjälp för att göra vår vardag lättare kommer allt närmare. Även om vi inte riktigt är där nu, så vet jag att den dagen kommer. Det är en konstig situation som gör att tårarna ibland svider i ögonvrån. Ska jag lämna bort mitt barn för att må bra?! Ja det är väl precis så det är. Kommer en dag be om hjälp för att kunna samla kraft och energi till Alice
Calle, familjen och vänner.

Denna gången var det jag som tog det första steget till ett möte. Kallade det ett informationsmöte och det var det väl också på sätt och vis. Det är inte alltid alla i familjen befinner sig på samma plats under en sådan här resa, ibland vill man åt olika håll. Måste prata och försöka förstå, ibland kanske åka med på nya vägar trots att det kanske inte alltid känns helt bra.

Vad händer då en dag? En avlösare i hemmet kanske? Assistent? Tanken på att det ska komma någon person in i vårt hem för att jobba med Calle känns underlig, en process som måste få ta sin tid att smälta. I mitt huvud snurrar redan vilka personer som jag skulle vilja ha i mitt hem och vilka personer som kan tänkas göra ett bra arbete med Calle. Det kommer bli ett speciellt förhållande till den personen, en person som får följa med på vår resa...