Vabbdags

Då är det vabbdags igen. Trodde att rutinerna skulle flyta på med förskola och jobb eftersom Calle var pigg under gårdagen, men så blev det inte. Det blev en natt med rosslande, hostande och kräkningar av slem. Ibland lät det som han skulle kvävas stackarn, men han lyckades få upp slemmet. På morgonen var vi helt utmattade så det blev till att stanna hemma.

Känns inte helt bra att behöva vara hemma från jobbet och att Calle aldrig får vara på förskolan i längre perioder. Jag är inte oersättlig på något sätt. Känner att jag behöver vara där för att komma in i arbetet för min egen del och för det arbetet som finns runt klassen i övrigt. Det är inte lätt varken för elever eller kollegor med olika vikarier och inte för vikarierna heller för den delen. Det viktigaste av allt finns så klart här hemma och inget annat går före dem.

Det finns en oro över hur känslig Calle ska bli mot infektioner, att vi knappt ska kunna vara ute bland folk utan att han ska bli sjuk. Jag vet att han inte är den ende som varit sjuk denna vinter, men det tar ju inte slut! Oro över hur mycket hans lilla kropp ska orka med, framförallt när vi inte vet vad det är för sjukdom han bär på. Som många säger så kan man inte sätta sig in i hur det är att vara med på resan vi gör med Calle. Men det är också en del som i all välmening säger "jag förstår..." De som inte levt i någon liknande situation kan aldrig förstå, det är en sak som jag verkligen förstår nu. Jag har själv suttit på andra sidan och försökt förstå hur det är att ha ett barn med någon form av funktionsnedsättning eller handikapp, nu vet jag åtminstone lite mer även om varje situation är unik. Ingen annan kan förstå någon annans situation, man kan bara försöka tänka sig hur det är...