Vågar knappt skriva det, men nu har Calle haft några nätter som han sovit lugnt och stilla. Han har nog inte sovit under nattens alla timmar, men han har åtminstone inte hostat vilket betyder att jag också har kunnat sova. Det känns skönt även om det aldrig går att ta igen de timmar som jag ligger back. Med vinterns mörker som nu börjar närma sig känns det ibland tungt att ta steget upp på morgnarna. Tankarna kommer "Är det nu det har hänt? Har de 2,5 åren med allt vad de inneburit kommit ifatt mig? Emellanåt är jag rädd att den dagen plötsligt kommer då jag inte orkar gå upp. Det har blivit mer påtagligt att livet är som en vågskål där det ska finnas balans mellan sidorna att göra, delta i olika saker och att kunna säga nej. Detta gäller väl för de flesta i livet men jag undrar om den gränsen har ändrats för mig...
Efter ganska pigga dagar var Calle igår en trött kille. Kanske det var fotbadet och fotmassagen på förskolan gjorde honom riktigt avslappnad. Vilken lyx! Men det var inte bara en trött kille utan också en kall kille. Denna kyla är speciell. Det spelar ingen roll hur iskall Calle är om fötterna, denna kyla kommer inifrån. Jag har lärt känna min Calle, temperaturen visade 35 grader. Det blev till att mysa och värma extra mycket resten av kvällen ❤
Var rädda om varandra!
SvaraRaderaKram Christina