Hopp och förtvivlan

Dagarna efter Calles operation blev inte vad vi hoppades på och det blev mycket värre än så. Vi gjorde mer eller mindre själva valet att mellanlanda på Csk i Kristianstad och vilken tur att vi gjorde det.

Jag hade turen att få åka hem denna söndagskväll, åt god mat och tog till och med det där glas med vin som jag inte vågat ta på väldigt länge. Så kom telefonsamtalet, det var kaos på Csk. 

Calle hade fått slemproppar i halsen. Han var då så trött och muskelsvag att han inte längre orkade hosta. Han hade det jobbigt och fick flera och längre andningsuppehåll. Calle kom snabbt ner till intensiven där han fick hjälp genom att slemmet sögs bort.

På eftermiddagen kom Calle upp till avdelningen och rummet igen. Men lugnet varade inte länge. Allt upprepades och på måndagskvällen flyttades han till intensiven där han fortfarande ligger.

Operationen tar på krafterna men vi kan inte heller skylla på den hur länge som helst. Läkare tror nu inte att det är något virus som spökar utan att det är Calles muskelsvaghet som ställer till det. När han inte orkar håll upp sitt huvud samlar luftvägarna på sig slem och plötslig är propparna där. Det som jag burit med mig innerst inne blir mer och mer Verklighet. Vem vet, det är kanske så här Calle är nu och hur länge ska denna lilla kropp orka och till vilket pris?

Under natten har Calle helt plötsligt sovit mellan 24.00-06.00! Han har haft en liten syrgasgrimma och kanske har det hjälpt honom. Han har varit uppe med sjukgymnast och rört på sig vilket är viktigt både för muskler och slem. Det är nog ingen som går oberörd förbi Calle. Trots allt han får vara med om finns ändå någon ljusblont och gnista i de stora blå och man möts av ett litet leende då och då. Jämfört med i igår är det bättre och det är just i nuet vi får försöka leva. Nuet som drar en mellan hopp och förtvivlan.