Lugnet och styrkan

Det jag trodde skulle bli lugnets natt byttes till mardrömmens natt. Plötsligt blev Calle jätterosslig och hostade upp massor av slem. Men mycket slem satt kvar i luftvägarna och syrgasen kopplades på för att hjälpa Calle att syresätta sig bättre. Jag hörde mig själv lugnt säga "andas, andas" varje gång den lilla kroppen gjorde ett andningsuppehåll. Under natten sa en av sköterskorna de där orden som går rätt in i hjärtat. "Det konstigt, de sjuka barnen kommer ofta till de rätta föräldrarna. Ni är så lugna, iallafall utanpå". Ja, jag är nog ganska lugn, tänker jag. Men är det nåhon som har gjort stora framsteg i sjukhusmiljön är det min sambo. Sjukhus, som innan var en plats där han knappt ville sätta sin fot i. Nu är det han som sitter där med ett lugn och styrka i möte med läkare. Det är han som hjälper till när sondslangen ska tryckas ner i halsen på Calle och då inte på ett helt smärtfritt sätt. Det är otroligt vad man lär sig klara av olika saker, saker som man aldrig trodde man skulle klara av eller få vara med om...