Så kom dagen då jag till slut tryckte på knappen för att lägga ut bloggen på min Facebooksida. Ska jag eller ska inte? Kändes lite konstigt att kasta sig ut i detta enorma nätverk, men har nu vant mig tanken att det faktiskt är några stycken följer vår resa, kända och okända. Vilka ni än är så vill jag tacka för den respons ni gett mig. Att få ta del av era erfarenheter, era tankar och inte minst era värmande ord betyder mycket! Tack!
Jag kan känna din förtvivlan och dina känslor vid barnens framsteg. När vår son var liten sa man att dessa barn tar två steg fram och ett bak hela livet. Å det stämmer nog. Jag blir tagen av det du skriver och även om våra barn inte alls har samma handikapp och svårigheter så kan jag ana hur ni känner. Vi fortsätter att kämpa, tar en dag i taget och njuter av de stunder när livet är härligt. Övriga händelser klarar vi också, vi blir starka!!!
SvaraRadera