Svordomar

Då har jag checkat ut från Csk och solstolen är min! Det går ingen nöd på oss på sjukhuset men det finns väl annat som är roligare. Det som sliter mest är att inte få sova och åkandet fram och tillbaka från Alice. Hon vet så väl om att vi alla tycker att det är ledsamt, jobbigt och hon har sina egna funderingar. Det gör ont i hjärtat att höra hennes ord men det är samtidigt så skönt att hon vågar säga vad hon tänker. 

I torsdags när vi skulle lämna Csk sa hon "Vi får aldrig vara hela familjen. Jag önskar att Calles dumma sjukdom ska försvinna". Jag svarade att jag höll med henne medan tårarna brände i ögonen. Jag såg hur hon tittade på mig i ögonvrån, säkert för att se om jag grät bakom solglasögonen. Plötsligt sa hon "Mamma, orsäkta (som hon nu uttalar det) om jag blir ledsen". Så tittade hon på mig, ledsen. Jag stannade bilen och tittade på henne och sa till henne att hon aldrig aldrig någonsin behövde be om ursäkt för det. Man får vara ledsen, arg och allt annat och det kan kännas lite bättre när man fått ur sig det. Jag tittade på henne och frågade om vi skulle vara lite arga. Tillsammans lämnade vi Csk medan svordomarna över Calles sjukdom strömmade ut. Efter en stund byttes tårar ut mot skratt och det kändes faktiskt lite lite bättre<3