MR inställt igen

Då var det dags att ställa in resan till Lund igen. Det var mer än bara feberbaciller som nådde Calle, nu är det inflammation i örongångarna också. Inte konstigt att han jämrade sig stackaren. I Lund börjar de väl tro att vi inte vågar komma, trodde det skulle bli tredje gången gillt men så blev det alltså inte. Det blir till att vänta ett tag till. Nedrans baciller!

Vintersemester

Nu är vi snart hemma efter en härlig vecka i Sälen och Lindvallen. Calle sitter bredvid mig och jag undrar hur hans kropp egentligen mår efter så många mil i bilen. Har gjort några extra stopp så han har kunnat sträcka ut sig.

Förutom feberbaciller har vi haft det jätteskönt! Calle har myst i stugan och varit ute med pulkan och andats fjälluft. Tack vare mormor/morfar och farmor/farfar har vi andra kunnat vara ute mycket i backarna och lägga alla måsten kring Calle lite åt sidan. Det har varit så skönt, er hjälp är värt mycket! I år var det dessutom storasyster Alice år i skidbacken, så duktig!

Kloka lilla tjej<3

Man undrar vad som rör sig i storasysters lilla huvud. Det är nog mycket som snurrar emellanåt. Vardagen rullar på. Jobb, aktiviteter, sjukdomar och mellan varven prat om saker som jag kanske inte tror att du hör eller att du tänker så mycket på.

Senaste veckan har jag försökt förbereda mig på ett nytt jobb i grundskolan. Jag vill verkligen prova detta och det ska bli spännande. Men det innebär också att jag ska lämna tryggheten i ett fantastiskt arbetslag och den tanken har inte varit lätt alltid. Vi har gått igenom mycket tillsammans och alltid funnits där för varandra, något som inte alltid är en självklarhet har jag förstått.

Så sitter vi där och äter då du plötsligt säger "Jag önskar att när Calle är 3år, att hans sjukdom ska försvinna så han kan busa med mig". Jag kommer inte i denna stund ihåg vad jag gjorde eller sa just då. Efter kort stund tittade du på mig med dina stora ögon, förståndiga blick och sa "Mamma du behöver inte vara ledsen att du inte ska jobba med L, L, A och dom. Dom kommer alltid vara dina kompisar i hela världen för alltid".
Vad ska man säga? Älskade kloka lilla tjej<3

Lund inställt

I går var det tänkt att vi skulle åkt till Lund för att gör MR, LP och ta om en massa prover, men återigen blev det inget av det. Calle var var på återbesök på Valjehälsan i måndags och vi fick veta att han inte var frisk nog för att sövas. Det känns ok, det var väntat då jag under natten hade haft en nysande och hostande liten kille bredvid mig. Denna gången slapp vi åtminstone åka ut på vintervägarna i onödan och det var ju skönt!

Calle får bli hemma resten av veckan, så hoppas vi på ett härligt lov där vi alla får vara friska och krya!

Bloggen har fått en mening

Ja, då sitter jag här med min blogg framför mig. Har jag verkligen gjort detta? Har jag verkligen skrivit ner vår resa med Calle under mer än ett års tid? Ja, även om det ibland är svårt att inse så är det så. Tiden går så fort. Varje gång jag får respons på mina skrivna ord, från kända och okända blir jag varm i hjärtat. Jag uppskattar det väldigt mycket och ni hjälper mig vidare på resan. Ibland undrar jag vem du är som läser och hur du har hittat just min resa bland allt som finns där ute. Det desperata sökande efter vad som orsakat Calles utvecklingsstörning och möjligheten att finna en förklaring gjorde att jag till sist började sätta ord på vår resa. Detta är något jag verkligen inte ångrar en sekund idag. Den senaste tiden har jag fått bevis på att jag både hjälper andra och även mig själv.

När du där ute i bloggarnas värld för en tid sedan skrev till mig och berättade om er situation med er lilla flicka stannade jag upp. Tankarna förflyttades sig tillbaka i tiden, till den tid som följde efter vårt första besök på Lunds barnsjukhus. Känslorna som då var som ett kaos i kroppen och ett mående som jag då hade svårt att förstå hur jag skulle överleva gjorde sig påminda. Det kommer fortfarande dagar då brytet kommer och det måste det få göra. Att finnas där fysiskt 24 timmar om dygnet är ohållbart, för att kunna ge måste jag få andas. Nu 1,5 år senare inser jag att livet går vidare, det måste göra det. Det finns en sorg som jag alltid kommer att bära med mig men jag vill inte bli bitter, jag vill leva.

Bloggen har nu öppnat dörren till en ny värld med många nya möjligheter. Samma dag som jag stod där med Willefondens information i min hand öppnade jag ett mail, ett mycket speciellt mail. Ett mail till mig personligen från Helene och Willefonden. Jag läste och läste om igen medan tårarna strömmade ner för mina kinder. Jag kan inte med ord beskriva hur det känns att ni har hittat vår resa och vill ta del av den. För mig personligen har jag verkligen fått en bekräftelse på att mitt sätt att delge vad som händer i livet tillsammans med Calle berör. Jag känner att detta är början till något nytt, något stort och något i denna resa helt fantastiskt! <3

Kåvepenindags igen

Nu är det dags för en ny omgång med halsfluss och Kåvepeninsprutan ligger redo. Med det så hoppas vi verkligen att Calle blir frisk till nästa tisdag. Då ska vi åter igen bege oss till Skåne och Lund för att göra MR, LP och massa andra prover. Nu måste vi få det gjort! Ja, världen går väl inte precis under om det inte blir av men det hade varit så skönt att få det gjort. Vetskapen att Calle ska sövas och göra en ny MR har hängt över axlarna sedan slutet av november och tyngden blir ibland riktigt tung. Denna gången ska Calle i allafall genomgå en besiktning innan så vi inte ska behöva åka iväg i onödan, det tackar vi för!