Show

Idag är det dagen efter, dagen efter särskolans sista föreställning av "Tv-kväll". Efter två kvällar med fullt fokus, fullt ös och framförallt fullt med glädje känns det idag nästan tyst och tomt. Har fortfarande svårt att hålla tillbaka tårarna när jag tänker på vad jag har fått vara med om. Det är nog svårt för en del att förstå vilken utveckling eleverna faktiskt gjort med detta, varje elev på sitt sätt. Deras äkta glädje går rakt in i hjärtat!
Är så imponerad av alla som varit med och arbetat med eleverna. Jag blir varm i hjärtat, både som lärare men framförallt som blivande förälder. Det finns hopp om utveckling och glädje.<3

Tårar...

När vi slog upp dörrarna till barnmottagningen på Csk möttes vi som vanligt av våra snälla sköterskor. Våra sköterskor, det är precis vad jag känner efter alla besök. Att vi inte bara är några i mängden av alla som varje dag går ut och in genom dörrarna känns bra.
Detta besök väcker känslan av att vi inte är ensamma med vår sjuka Calle. Mötet med regionsläkaren är försenat på grunda av akut sjuka barn som ska medicineras och eventuellt skickas vidare till Lund. Stackars människor som lever i sjukhuskaoset tänker jag och inser att det är många med oss som lever i den världen. Men vad hjälper det vissa stunder?
Så till slut blev det vår tur. Calle fick visa upp sig för fyra läkare och det gjordes upp en plan för vad som ska göras framöver. Vi har kommit in i en sorts vardag igen och den senaste veckan har Calee varit jättepigg och aktiv, men att sitta där med alla läkare som spekulerar, diskuterar och försöker förstå sig på vad det är som orsakat Calles stora funktionsnedsättningar är hårt. EP.medicinen ska ändras. Sakta men säkert ska vi ta bort Topimaxen eftersom Calle inte har några synliga kramper. Calle följer inte kurvan och har börja dippa i både längd, vikt och huvudomfång. Nya hormonprover och sköldkörtelprover ska därför tas, men lite mer mat och dryck ska förhoppningsvis kurvan rättas till lite. En ny MR väntar framöver och att det återigen kommer bli i Lund känns på något sätt värre. Allt som vi var med om för ett år sedan gör sig påmint igen, inte en gång till! Jag vet att det måste göras och jag vill att det ska göras, men jag rädd. Rädd för de där svidande orden som jag vet kan komma. Långt borta hör jag hur läkarna resonerar och pratar. Vad är det i konstruktionen som gjort Calle sjuk och vad är det som gjort att Calle faktiskt lyckats överleva? Tårarna bränner och börjar rinna, det bara är så och det måste ibland få vara så...

Älskade Calle

Så plötsligt är den härliga morgonen här, morgonen då jag vaknar av att höra dina ljud komma ifrån din lilla mun. Det är inte varje morgon det är så och man undrar vad det är som gör att det kan skilja sig så. Dina ben ligger och sparkar och i ditt lilla ansikte spricker ett leende upp. I dessa stunder känns du så mycket friskare och responsen du ger mig är värd hur mycket som helst. Hoppet väck till liv, ett hopp om att du känner och förstår. Det lyser i dina blåa ögon och i dom finns du älskade Calle!

Ögonundersökning

Sitter just nu i bilen på en parkering i Kristianstad och regnet vräker ner utanför. Idag var Calle vaken på besöket på Csk och ögonundersökningen blev gjord, gött! Läkarna kunde inte se några fel på ögonen, förmodligen sitter skadorna eller blockeringarna längre in än så. Om två veckor ska vi träffa regionläkaren för Skåne och efter det väntar röntgen på hjärnan, en dag man inte kommer va så kaxig...