När sommaren närmade sig tänkte jag att kanske, kanske skulle jag börja skriva igen. Men nu sitter jag här. Det är slutet av augusti, sista sommarmånaden börjar ta slut och inte en enda rad har det blivit. Ju längre jag väntar desto svårare blir det, var och hur ska jag börja? Det har hänt mycket under de senaste månaderna men dessa rader kommer att handla om det viktigaste, det som verkligen är en gör att jag faktiskt är tillbaka.
Det hade börjat bli för mycket. Länge hade det varit full fokus på att saker kring Calle skulle bli gjorda, samtidigt som en älskad 7-åring troligtvis började bli trött på att höra orden "vänta lite" "ska bara". Sökandet efter assistent till Calle började kännas hopplöst, av olika anledningar ledde inte intervjuerna till något. Orken började svaja på riktigt. Så en dag kom telefonsamtalet från assistansbolaget, samtalet jag aldrig kommer att glömma. Tårarna brände, av glädje, du hade tackat ja till jobbet. En lättnad rann över mig och jag tror att jag började andas lite mer, lite bättre just där och då. Fråga mig inte hur, men redan då visste jag att det skulle bli bra. Plötsligt fanns du bara där som om du alltid varit det, en känsla som inte går att sätta ord på. En känsla som troligtvis ingen annan riktigt kan förstå.
Efter ett tag var det dags att hitta en assistent till och jag såg framför mig ett antal intervjuer igen, en roll för mig som inte var speciellt bekväm. Sitta där mittemot en främmande person, frågvis och granskande. Men som tur var så blev det inte så långvarigt, det behövdes bara ett möte för att ta ett beslut. Ditt lugn och din trygghet gjorde valet inte så svårt.
En sommar har nu passerat, den bästa sommaren sedan älskade Calle kom till oss. En sommar utan sjukdomar och sjukhusbesök och det bästa av allt, en sommar med er vid vår sida. En sommar där storasyster har fått solens strålar på sig och fått vara mer i fokus. Vem hade kunnat tro att det skulle bli så här? Inget varar för evigt och framtiden vet jag inget om. Det enda jag vet är att jag verkligen ska försöka tänka här och nu och njuta av det. Ni kommer alltid har en speciellt plats. Hanna och Johanna, de första och troligtvis de bästa <3 ;)
Det hade börjat bli för mycket. Länge hade det varit full fokus på att saker kring Calle skulle bli gjorda, samtidigt som en älskad 7-åring troligtvis började bli trött på att höra orden "vänta lite" "ska bara". Sökandet efter assistent till Calle började kännas hopplöst, av olika anledningar ledde inte intervjuerna till något. Orken började svaja på riktigt. Så en dag kom telefonsamtalet från assistansbolaget, samtalet jag aldrig kommer att glömma. Tårarna brände, av glädje, du hade tackat ja till jobbet. En lättnad rann över mig och jag tror att jag började andas lite mer, lite bättre just där och då. Fråga mig inte hur, men redan då visste jag att det skulle bli bra. Plötsligt fanns du bara där som om du alltid varit det, en känsla som inte går att sätta ord på. En känsla som troligtvis ingen annan riktigt kan förstå.
Efter ett tag var det dags att hitta en assistent till och jag såg framför mig ett antal intervjuer igen, en roll för mig som inte var speciellt bekväm. Sitta där mittemot en främmande person, frågvis och granskande. Men som tur var så blev det inte så långvarigt, det behövdes bara ett möte för att ta ett beslut. Ditt lugn och din trygghet gjorde valet inte så svårt.
En sommar har nu passerat, den bästa sommaren sedan älskade Calle kom till oss. En sommar utan sjukdomar och sjukhusbesök och det bästa av allt, en sommar med er vid vår sida. En sommar där storasyster har fått solens strålar på sig och fått vara mer i fokus. Vem hade kunnat tro att det skulle bli så här? Inget varar för evigt och framtiden vet jag inget om. Det enda jag vet är att jag verkligen ska försöka tänka här och nu och njuta av det. Ni kommer alltid har en speciellt plats. Hanna och Johanna, de första och troligtvis de bästa <3 ;)
Hej! Jag hittade din blogg i samma veva som du tog en paus från skrivandet. Är glad att du är tillbaka och orkar med att skriva om eran vardag.
SvaraRaderaSjälv har jag en son som påminner en del om Calle. Det är alltid skönt att läsa om andra som befinner dig i liknande situationer.