Ja, då sitter jag här med min blogg framför mig. Har jag verkligen gjort detta? Har jag verkligen skrivit ner vår resa med Calle under mer än ett års tid? Ja, även om det ibland är svårt att inse så är det så. Tiden går så fort. Varje gång jag får respons på mina skrivna ord, från kända och okända blir jag varm i hjärtat. Jag uppskattar det väldigt mycket och ni hjälper mig vidare på resan. Ibland undrar jag vem du är som läser och hur du har hittat just min resa bland allt som finns där ute. Det desperata sökande efter vad som orsakat Calles utvecklingsstörning och möjligheten att finna en förklaring gjorde att jag till sist började sätta ord på vår resa. Detta är något jag verkligen inte ångrar en sekund idag. Den senaste tiden har jag fått bevis på att jag både hjälper andra och även mig själv.
När du där ute i bloggarnas värld för en tid sedan skrev till mig och berättade om er situation med er lilla flicka stannade jag upp. Tankarna förflyttades sig tillbaka i tiden, till den tid som följde efter vårt första besök på Lunds barnsjukhus. Känslorna som då var som ett kaos i kroppen och ett mående som jag då hade svårt att förstå hur jag skulle överleva gjorde sig påminda. Det kommer fortfarande dagar då brytet kommer och det måste det få göra. Att finnas där fysiskt 24 timmar om dygnet är ohållbart, för att kunna ge måste jag få andas. Nu 1,5 år senare inser jag att livet går vidare, det måste göra det. Det finns en sorg som jag alltid kommer att bära med mig men jag vill inte bli bitter, jag vill leva.
Bloggen har nu öppnat dörren till en ny värld med många nya möjligheter. Samma dag som jag stod där med Willefondens information i min hand öppnade jag ett mail, ett mycket speciellt mail. Ett mail till mig personligen från Helene och Willefonden. Jag läste och läste om igen medan tårarna strömmade ner för mina kinder. Jag kan inte med ord beskriva hur det känns att ni har hittat vår resa och vill ta del av den. För mig personligen har jag verkligen fått en bekräftelse på att mitt sätt att delge vad som händer i livet tillsammans med Calle berör. Jag känner att detta är början till något nytt, något stort och något i denna resa helt fantastiskt! <3
När du där ute i bloggarnas värld för en tid sedan skrev till mig och berättade om er situation med er lilla flicka stannade jag upp. Tankarna förflyttades sig tillbaka i tiden, till den tid som följde efter vårt första besök på Lunds barnsjukhus. Känslorna som då var som ett kaos i kroppen och ett mående som jag då hade svårt att förstå hur jag skulle överleva gjorde sig påminda. Det kommer fortfarande dagar då brytet kommer och det måste det få göra. Att finnas där fysiskt 24 timmar om dygnet är ohållbart, för att kunna ge måste jag få andas. Nu 1,5 år senare inser jag att livet går vidare, det måste göra det. Det finns en sorg som jag alltid kommer att bära med mig men jag vill inte bli bitter, jag vill leva.
Bloggen har nu öppnat dörren till en ny värld med många nya möjligheter. Samma dag som jag stod där med Willefondens information i min hand öppnade jag ett mail, ett mycket speciellt mail. Ett mail till mig personligen från Helene och Willefonden. Jag läste och läste om igen medan tårarna strömmade ner för mina kinder. Jag kan inte med ord beskriva hur det känns att ni har hittat vår resa och vill ta del av den. För mig personligen har jag verkligen fått en bekräftelse på att mitt sätt att delge vad som händer i livet tillsammans med Calle berör. Jag känner att detta är början till något nytt, något stort och något i denna resa helt fantastiskt! <3
<3
SvaraRaderaAnna Nordström
Va glad jag blir, Malin! Jag ryser över hela kroppen!
SvaraRaderaKramar till er från Malin, Stefan och Theo
<3 underbart!
SvaraRaderaLina
Tack för att du delar med dig av dina känslor och ert liv här på bloggen, alltid lika känslosamt men bra skrivet. Det glädjer mig att ni blev kontaktade ang fonden.
SvaraRaderaKram Eva
Underbart! Ni är verkligen värda alla hjälp ni kan få och jag håller tummarna för att det kommer bättre tider framöver! Kram MMM
SvaraRadera