Då var det fredag och denna helgen går vi in i med riktig fredagskänsla. Första arbetsveckan är avklarad och Calle är tillbaka på bästa Grytet, han är pigg igen! Att vara tillbaka bland kompisarna tar nog på krafterna, många intryck att ta in och bearbeta. Timmarna på förskolan har Calle varit vaken men annat har det blivit när han kommit hem. Luften har gått ur den lille killen och han har somnat tidigt på kvällarna. Hela eftermiddagen och kvällen idag har han varit helt slut, nästan så att jag började bli orolig. Men plötsligt händer det! Nu ligger han här bredvid mig med stora ögon och pratar och sjunger på sitt sätt. =)
Veckan har bjudit på en hel del olika saker som gjort att känslorna åkt en inre berg -och dalbana. Calle avslutade måndagskvällen med att trilla baklänges i en matstol. Efter några timmar på akuten åkte vi hem igen och glada över att allt gick bra.
Det "vanliga" livet rullar på men så finns ändå sorgen, oron och de obesvarade frågorna alltid med. I onsdagskväll när jag tog plats på Body balance passet för första gången på några veckor kändes det helt ok. När passet närmade sig sitt slut och det var dags för avslappning hände det något. Just då var det nästan en läskig känsla, en känsla av att tömma ut och in på sina tankar och känslor. Just i stunden inget jag kunde styra över. Man varför skulle jag gjort det, lika bra att få ut skiten!
Följetongen med bostadsanpassingen fortsätter, likaså kampen med att få ut ersättning från försäkringsbolaget. Nu är i allafall ett nytt datum inbokat för möte så det blir till att fram med armbågarna och stå på sig!
Så kom ett samtal från Lund, en ny MR väntar nästa vecka eller veckan därpå...
Idag lämnar vi Topimaxen och övergår till en EP-medicin, Keppra morgon och kväll. Från början hade Calle 3 kapslar Topimax x 2 vilka vi minskade successivt var fjortonde dag. Var har då hänt med Calle under den tiden...Vad vi har sett har Calle inte haft några synliga krampanfall och vår uppfattning är att han inte mått sämre, snarare tvärtom. De vakna stunderna möts jag av en pigg Calle som tycks prata mer, ger mer respons och som tittar med sina stora blåa ögon rakt in i mina bruna. Jag vet att önskan och hoppet är starkt men jag får ändå känslan att du finns med mig lite mer...<3
Veckan har bjudit på en hel del olika saker som gjort att känslorna åkt en inre berg -och dalbana. Calle avslutade måndagskvällen med att trilla baklänges i en matstol. Efter några timmar på akuten åkte vi hem igen och glada över att allt gick bra.
Det "vanliga" livet rullar på men så finns ändå sorgen, oron och de obesvarade frågorna alltid med. I onsdagskväll när jag tog plats på Body balance passet för första gången på några veckor kändes det helt ok. När passet närmade sig sitt slut och det var dags för avslappning hände det något. Just då var det nästan en läskig känsla, en känsla av att tömma ut och in på sina tankar och känslor. Just i stunden inget jag kunde styra över. Man varför skulle jag gjort det, lika bra att få ut skiten!
Följetongen med bostadsanpassingen fortsätter, likaså kampen med att få ut ersättning från försäkringsbolaget. Nu är i allafall ett nytt datum inbokat för möte så det blir till att fram med armbågarna och stå på sig!
Så kom ett samtal från Lund, en ny MR väntar nästa vecka eller veckan därpå...
Idag lämnar vi Topimaxen och övergår till en EP-medicin, Keppra morgon och kväll. Från början hade Calle 3 kapslar Topimax x 2 vilka vi minskade successivt var fjortonde dag. Var har då hänt med Calle under den tiden...Vad vi har sett har Calle inte haft några synliga krampanfall och vår uppfattning är att han inte mått sämre, snarare tvärtom. De vakna stunderna möts jag av en pigg Calle som tycks prata mer, ger mer respons och som tittar med sina stora blåa ögon rakt in i mina bruna. Jag vet att önskan och hoppet är starkt men jag får ändå känslan att du finns med mig lite mer...<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar