Tårar...

När vi slog upp dörrarna till barnmottagningen på Csk möttes vi som vanligt av våra snälla sköterskor. Våra sköterskor, det är precis vad jag känner efter alla besök. Att vi inte bara är några i mängden av alla som varje dag går ut och in genom dörrarna känns bra.
Detta besök väcker känslan av att vi inte är ensamma med vår sjuka Calle. Mötet med regionsläkaren är försenat på grunda av akut sjuka barn som ska medicineras och eventuellt skickas vidare till Lund. Stackars människor som lever i sjukhuskaoset tänker jag och inser att det är många med oss som lever i den världen. Men vad hjälper det vissa stunder?
Så till slut blev det vår tur. Calle fick visa upp sig för fyra läkare och det gjordes upp en plan för vad som ska göras framöver. Vi har kommit in i en sorts vardag igen och den senaste veckan har Calee varit jättepigg och aktiv, men att sitta där med alla läkare som spekulerar, diskuterar och försöker förstå sig på vad det är som orsakat Calles stora funktionsnedsättningar är hårt. EP.medicinen ska ändras. Sakta men säkert ska vi ta bort Topimaxen eftersom Calle inte har några synliga kramper. Calle följer inte kurvan och har börja dippa i både längd, vikt och huvudomfång. Nya hormonprover och sköldkörtelprover ska därför tas, men lite mer mat och dryck ska förhoppningsvis kurvan rättas till lite. En ny MR väntar framöver och att det återigen kommer bli i Lund känns på något sätt värre. Allt som vi var med om för ett år sedan gör sig påmint igen, inte en gång till! Jag vet att det måste göras och jag vill att det ska göras, men jag rädd. Rädd för de där svidande orden som jag vet kan komma. Långt borta hör jag hur läkarna resonerar och pratar. Vad är det i konstruktionen som gjort Calle sjuk och vad är det som gjort att Calle faktiskt lyckats överleva? Tårarna bränner och börjar rinna, det bara är så och det måste ibland få vara så...