Klockan är bara 05.30 och det är en skön känsla som infinner sig när jag kommer på att det är lördag och att det bara är medicinlarmet som ringer senare. Bredvid mig ligger Alice och sover lugnt, bredvid Alice ligger Calle och hostar. Dygnsrytmen är inte helt bra, åtminstone inte om nätterna. Även när han är frisk från infektioner kan han vakna mitt i nätterna eller tidiga morgnar men just nu gör sig förkylningen påmind.
Jag ligger här inte lång ifrån dig och kämpar med att inte kasta mig upp direkt och ta hand om dig. Inte för att jag inte vill, utan för jag måste försöka släppa greppet när det gäller nätterna och tidiga morgnar. Du ligger hos någon annan just nu som måste få chansen att hjälpa dig. Vi agerar inte på samma sätt och jag säger inte vilket som är rätt och fel. Denna gången är det inte så att du bara är vaken utan hostar och nyser. Det gör att det blir extra jobbigt att vänta på att någon annan ska hjälpa dig.
Det är märkligt. Varför är det så att mamman till ett barn oftast är den personen som vaknar först? Egentligen är det kanske inte helt konstigt, kanske följer det med sedan barnet var litet. Trots att jag inte sovit riktigt på hur länge som helst, så är det ändå jag som vaknar först och inte kan somna om. Ibland tror jag inte att någon annan i huset är medveten om när vi är uppe om nätter. Tusan, jag behöver väl också sova djupsömn! Det är inte det att jag inte får möjlighet till att sova lite längre ibland, det är jag själv som har svårt att slappna av. Det är så att jag inte har den mest lättväckta personen jämte mig så därför är jag väl ofta steget före. Jag önskar att jag också hade kunnat somna om, men jag ligger bara och lyssnar på dina andetag. Somnar du, somnar jag.
Jag inväntar tiden lite till, klockan börjar närma sig 06.30. Calle kanske är hungrig snart är det nog dags att gå upp. Frågan är vem av oss det blir...;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar