Tuffa tider

Idag har Calle haft kalas och börjat firandet av sina 2 år. Tyvärr ingen pigg kille och varför det var så visade febertermometern. Stackarn, han som väcktes för att han skulle vara med och blåsa ljus och öppna paketer.
Frågan är om vi kommer iväg till Lund och får göra MR som planerat på tisdag. Även om det känns jobbigt att åka dit, så är vi inställda på det och vill få det gjort. Det hänger över en som ett stort tryck över axlarna, något som hela tiden maler längst inom mig. Vad kommer läkarna se på en ny MR? Något kommer de se, det är helt uppenbart, frågan är bara vad och vad det kommer innebära för framtiden.
Människor runt om frågar hur det är. Vad ska jag svara på det tänker jag då och då. Ibland känns det helt ok, ibland känns det som rena helvetet! Den "nya" vardagen rullar på, men ibland vill jag bara fly. Fly till en egen lägenhet, fly tillbaka till livet i Växjö eller slippa vara vuxen och ta så mycket ansvar. Men verkligheten gör sig påmind och jag behöver nog bara andas lite. För lite sömn, sjukhusbesök, bostadsanpassning, försäkringstjabb och besvikelse när snickeriarbetet inte riktigt lever upp till de förväntningarna. Jag är inte den som vill klaga och ifrågasätta och ibland har jag helt inte orken att göra det. Det är tur att vi är två, speciellt i sådana situationer.
Nej jag ska inte ljuga nästa gång någon frågar, varken för mig själv eller för någon annan. Det är tufft just nu, det är bara att erkänna...