Habiliteringen 110831

Äntligen är jag framme vid den tidpunkt då jag insåg att det kanske var bra att skriva ner tankar och upplevelser. Jag skrev för min egen skull som jag nu har nytta av på annat sätt. Dags att klippa och klistra=)

Nu var det vår tur att ta steget in genom dörrarna till barn & ungdomshabiliteringen i Kristianstad. Vi valde att vara kvar i Skåne där resan började. Det var med en underlig känsla man satte fötterna på denna mark…det här var en värld som tillhörde jobbet. Men inte nu längre, nu var det även en del av vår värld.

Vi träffade en psykolog och en kurator som vi berättade vår situation för, dessa främmande människor som skulle vara våra kontaktpersoner på habiliteringen framöver. Som tur var personerna framför oss inga överbeskyddande, ältande, daltande och "pluttinuttiga" människor. Det är jag nämligen allergisk emot. Vi satt i varsin fåtölj och orden om vad som hänt de senaste månaderna strömmade ut ur våra munnar. Det blir lite lättare att berätta för varje gång, men rädslan för det värsta finns kvar. Hur länge kommer Calle att finnas med oss? Var kommer vi att landa? 

Konstigt, men känslan om att försöka få ett barn till har susat förbi i tankarna.  Man kan undra varför när man befinner sig en situation som denna. Finns dessutom inga garantier för att det ska vara bekymmersfritt en nästa gång. Tror att psykologens ord gjorde att jag fick en del svar på dessa tankar, ”Ni älskar Calle men kanske ändå känner en sorg för det barnet ni inte fick.”  Kloka de där människorna trots allt...