Plötsligt gick assistenten förbi med med Calle i famnen. "Han andas knappt".
Där kom nog beviset för hur snabbt en människa kan vakna och vara på benen. Framför mig såg jag en panikslagen Calle med ett snarkande ljud som inte ville sluta. Han fick inte en chans att återhämta sig mellan andningsattackerna och trots blåsande på hans ansikte fick vi inte se skymten av de stora blå. Sittande på trappen utomhus tog vi emot sjukvårdarna och det hade då lugnat sig lite. Syresättningen var bra och förmodligen blev den bättre även hos oss också just då. Utan diskussioner körde de oss dit vi ville, till Csk. Kändes trots allt skönt att möta alla välkända ansikten på barnavdelningen. Det tyckte nog Calle också för efter en stund somnande han lugnt och stilla tillsammans med "Leo"💙
Vilket jobb akutsjukvårdarna gör. Tänk att kunna förmedla ett lugn och en trygghet som de kan göra. Respekt säger jag💙
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar